23:20
Klockan är sent och jag är för pirrig i magen för att somna. CSI är igång på TVn i bakrunden och M är ute och roar sig som vanligt och då fastnar jag som så många gånger förr i nån soffa med tankar överallt. Dagen har rusat förbi och imorgon slutar jag på jobbet och åker på utbildningshelg med en massa människor som jag aldrig träffat förut. Det kommer vara bra för mig, men jag önskar att jag inte var så nervös såhär innan. Om jag bara lägger mig i sängen och blundar och blundar så kanske det känns bättre sen.
Idag är sista dagen på den sista skitveckan den här sista skitsommaren.
Och idag när jag var hos kuratorn blev jag sådär arg igen. Så obeskrivligt arg över att människor i mitt tidigare liv valde att vara så otroligt elaka mot mig, smutsa ner mig, och inte ge mig en enda chans att bli arg eller ledsen. Jag har i teorin gått vidare. Jag har ett nytt liv och jag är en helt ny människa, något vilsen, men ändå helt ny. Men ibland slår det fortfarande över mig som en hög våg som man inte hinner springa undan ifrån, den där ilskan. Ilskan över att ni fick mig att acceptera att jag är en sån som man kan göra vidriga saker mot utan att ens behöva stå för det efteråt. Bara rycka på axlarna och gå vidare. I teorin har jag gått vidare, och för det mesta har jag gjort det i praktiken med. Men ibland kommer den, tsunamivågen. Då gäller det bara att simma. Jag VET att jag är värd bättre, att jag är fin och bra ändå och blablabla men när tystnaden från natten lägger sig över rummet så ekar tankarna där igen: jag är en sån som förtjänar det.
