Om glitter och grått och allt där emellan

Aldrig trodde jag att min gårdag skulle kunna vända på ett så fint sätt. Jag kände mig så trist och grå men så bara vände det. Efter en oerhört inspirerande föreläsning med Gudrun Schyman så gick jag på en normkritisk musikal om New Yorks klubbscen på 80 och 90-talet. Det vill säga bögar i platå och nätstrumpbyxor med drivor (bokstavligen!) drivor av kokain. Det var hemskt vackert på något sätt. En grupp med människor som skiter i allt, något som är så långt från min egen verklighet. Om den föreställningen inte redan vore slutsåld så skulle jag rekommendera alla att gå och se den. Äh, kan väl rekommendera det ändå? Ta.er.dit.på.något.sätt. 

Puss