Om glitter och grått och allt där emellan

Det är som att det där trycket över bröstkorgen aldrig riktigt släpper. Som att man fördriver tid med sånt som förut alltid gjorde en så glad, men att det nu inte längre spelar någon roll om man gör det eller inte. Det enda man egentligen vet är att man inte orkar ligga i sängen längre. En middag med de finaste systrarna i världen rusar förbi men jag kan inte känna någonting. Det enda jag känner är trycket över bröstet och mina egna dunkande hjärtslag som fortfarande slår precis så hårt att det är omöjligt att glömma bort att det finns där innanför revbenen. Hjärtat. Det bankar och slår som för att påminna mig om att saker och ting inte är som de ska. Man får inte glömma bort det. Inte för en sekund får man glömma bort den tryckande ångesten. Man ska inte tro för en sekund att man är glad, tillsfredställd, lugn. Som att dagarna rusar förbi samtidigt som man själv rör sig i slow motion. Som att magen värker hela tiden. 

 

Det går inte bara över. Det kommer inte försvinna av sig självt. Jag måste rädda mig själv och jag har ingen aning om hur man gör. 

 

Livet går vidare och alla lever på som vanligt och man kan tro när man ser på oss att jag roas av att umgås. Men jag är aldrig riktigt där.