15 juni
Om två veckor åker jag härifrån. Hem till ett hem som inte längre känns som hemma. Hem till ett hem som inte fick mig att må bra innan jag åkte därifrån. Jag mår bättre nu. Efter fyra månader i Kraków, staden med mina människor från hela Europa, har jag liksom lättat på trycket på mig själv. Jag tillåter mig själv att skita i allt ibland. Det har jag aldrig gjort förut. Jag hade ingen aning om att jag skulle åka bort och plötsligt hitta mig själv bland alla andra. Hitta människor som förstår mig och som älskar mig trots att vi knappast vet någonting om varandra. Egentligen.
Om två veckor åker jag hem och varje dag vaknar jag med en 10 meters våg som slår in rakt över mig och förstör överallt. Som en tsunami av ledsamhet. Jag vill stanna kvar här. Där ölen kostar 10 kronor och någon drar med en ut på äventyr varje kväll. Där en kan vakna bredvid en vacker fransman och röka en miljon cigaretter varje dag utan att det spelar någon roll för här räknas ingenting. Som att vi lever i ett vacuum som inte hör till det riktiga livet. En plats där tiden står still. Den här bubblan har blivit mitt hem och jag är så rädd för att lämna den och ge mig in i verkligheten igen. Två veckor kvar. Jag tänker njuta varje sekund.
Om två veckor åker jag hem och varje dag vaknar jag med en 10 meters våg som slår in rakt över mig och förstör överallt. Som en tsunami av ledsamhet. Jag vill stanna kvar här. Där ölen kostar 10 kronor och någon drar med en ut på äventyr varje kväll. Där en kan vakna bredvid en vacker fransman och röka en miljon cigaretter varje dag utan att det spelar någon roll för här räknas ingenting. Som att vi lever i ett vacuum som inte hör till det riktiga livet. En plats där tiden står still. Den här bubblan har blivit mitt hem och jag är så rädd för att lämna den och ge mig in i verkligheten igen. Två veckor kvar. Jag tänker njuta varje sekund.
