Om glitter och grått och allt där emellan

Jag vet en plats där skuggorna föds och där din hand förflyktigas i min. Den ligger helt nära. Aldrig gick jag vilse som där

Där sjunger popplarna som jag har lärt dem sjunga. Och fåglarna i deras kronor vet en sång som ingen annan sång. 

Jag har undervisat vindarna och dagen. Stenen under mossan har jag lärt att tiga. Stenarna i bäcken har jag lärt att klinga under vattnets plekter. 

Träden grönskar på ett tecken av min hand. Det är min dröm om ljuset bäcken spelar. Det är min dröm om dig som bäcken sjunger. 

Jag vet en plats där skuggor föds och ingenting förändras utom skuggorna som blandas och förbyts och det klara vattnet för källans friskhets skull och molnen, dagrarna i källans spegel. 

Men till intet har jag sagt mitt namn. 

Och därav det rena ljuset i poppelkronan och rosens doft som rådde den rosa natten alltid.

Och därav vattensångens renhet omkring platsen där du skall föras - först vilse och sen vid min skuggas hand genom gröna snår, över bäckar som spelar mjukast i en avsides lövsal, över mattor av tystade löv

Till mig 

Jag vet en plats där ingen rädsla finns och där din hand vilar i min så länge som sången varar och sedan förflyktigas din hand 

Dit har jag också längtat

Men vi är här, i andras land. 

Och närmare oss än rosens doft står natten som bringar dess doft 

Och starkare än sången i källor och poppelkronor 

Är rädslan 

Jag vet ett ögonblick som liknar rosen som ingenting vet om rädsla förrän den vissnar 

Och kronbladen faller och blandar sig med andra som blod

Lever vi i det ögonblicket? 

- Lars Forssell