Det är aldrig en bra idé att trassla in sig i någon annan när en redan är så himla trasslig själv.
Sakta men säkert, månad efter månad, har jag byggt upp mitt eget lilla skyddsnät här. Det har handlat om att ge mig själv tid att läka efter att den största kärleken hittills i mitt liv tagit slut och jag har verkligen försökt att ge mig själv den tiden. Trots att instinkten säger att det är övermäktigt att vara ensam. Trots att jag då och då försökt mig på att inte vara själv. Just nu har tankarna kommit i kapp mig. Jag gjorde ett patetiskt försök att ge lite av mig själv till någon men det går bara inte. Det går inte alls.
Jag är inte redo för något nytt än och det är okej. Jag vill inte trasa sönder minnena jag har genom att fylla dem med någon annan. De är för viktiga för mig. Men det kanske är okej att jag behöver vara för mig själv ett tag till, jag önskar bara att jag visste hur länge jag kommer behöva vänta och vad jag skulle kunna göra för att få det att kännas bättre under tiden. För trots att jag vet att jag behöver detta, så gör det inte ensamheten mindre outhärdlig.
Jag som alltid bara brukar springa på från en person till en annan känner nu den starkaste viljan att alltid hålla kvar det som var vi. Genom foton, sånger, minnen sparade långt in. Det kommer gå över såklart. Jag behöver bara vänta lite till.
Jag är inte redo för något nytt än och det är okej. Jag vill inte trasa sönder minnena jag har genom att fylla dem med någon annan. De är för viktiga för mig. Men det kanske är okej att jag behöver vara för mig själv ett tag till, jag önskar bara att jag visste hur länge jag kommer behöva vänta och vad jag skulle kunna göra för att få det att kännas bättre under tiden. För trots att jag vet att jag behöver detta, så gör det inte ensamheten mindre outhärdlig.
Jag som alltid bara brukar springa på från en person till en annan känner nu den starkaste viljan att alltid hålla kvar det som var vi. Genom foton, sånger, minnen sparade långt in. Det kommer gå över såklart. Jag behöver bara vänta lite till.
